Många dagar har nu passerat. Har det blivit lättare? Frågorna hopar sig. Tankarna trängs. Det finns nog mer frågetecken och funderingar än vad som någonsin funnits.

Livet sägs hänga ihop utav tre huvudsakliga beståndsdelar. Kärleken och relationen, yrkeslivet och karriären samt intressena och hobbyna. Tillsammans bildar de livets triangel. Det är här helheten uppstår. Det är också dessa tre delar som gör att vi får balans och i våra liv och att vi orkar ta oss upp om något utav dessa delar går nerför.

Jag vs mina tre plan är alla tre stora frågetecken. Bortsprungen, viljse och förvirrat. Det gick så himla fort. På bara något år förändrades allt. Jag satsade på kärleken och den gick åt helvete. Jag har valt ett yrkesliv som jag trodde på och som var kul. Det enda jag önskade var egentligen kunna driva och förverkliga mina idéer, allt utan egentlig akademisk bakgrund. Idag saknar jag engagemang. Idag känns det helt enkelt tomt. Nu vill jag göra något annat, och framför allt vill jag vara något och ha en grund att stå på. Och intresseområdena. Jag har kommit att inse att ett av de stora intressena jag trodde jag hade kanske egentligen inte var ett intresseområde i sig. Kanske var det bara något jag gjorde för att finna en identitet och en plats i en grupp. En grupp som jag nu inte längre vill vara en del utav, för det är helt enkelt fel grupp för mig. Det leder till att jag beblandar mig med människor som nästan går i klinch med vem jag vill bli och hur jag vill bli sedd, och kanske rent av hur hur jag mår. Kort och gott så känner jag mig väldigt vilsen, och nu vid 30-sträcket känner jag plötsligt en saknad över sånt jag valt bort, chanser jag aldrig tog, resor jag inte gjort, ett studieliv jag inte tagit och undrar egentligen vad de senaste 5-10 åren egentligen har gett mig. Egentligen.

Det behövs en nystart och det börjar verkligen bli hög tid för det. I höst ska jag banne mig in på en skola.

Smärta i olika former och smaker.

Det är tio år sen det tog slut med min första kärlek. Kanske är det så att trots att den inte hade förutsättningarna ändå på ett sätt var den största. Kanske just för att hon gav mig den respekt jag förtjänade. Kanske för att jag aldrig någonsin blev obetydlig.

När helgerna närmade sig och kvällarna infann sig ökade pulsen och ångesten slog till. Doften från hennes hår och känslan av hennes sammetslena kropp satt kvar som minnen från igår, fast att det hade gått flera månader. Det var vid dessa tillfällen det inte gick att låta bli att tänka på hur hon en dag skulle bli någon annans. Så kom då en av dessa dagar, något år efter att hon hade lämnat mig, dök hon upp på puben där jag brukade vara och kysste en annan kille. Jag försökte verka oberörd och se åt ett annat håll, men det skar som ett svärd genom hjärtat att se det i dess mest konkreta form, att det som en gång var ditt och ingen annans, fast än du älskar henne än inte längre är det. Känslan går bara inte att beskriva.

9 år senare träffade jag så kvinnan som på allvar skulle fånga alla mina sinnen och ta dem till en nivå som överträffade denna första kärlek. Det är skrämmande. Är det så lång tid det ska behöva ta? Jag vågar knappt tänka denna tanke, nu när även detta kommit till ett slut. Jag känner mig så dränerad på energi. All form av socialt umgänge som jag så ofta tyckte var kul är nu både ansträngande och svårt.

Nu har det snart gått tre månader sen det tog slut mellan oss. För att kunna gå vidare och fortsätta tro och hoppas betalade jag då för ett medlemskap på en dejtingsite. I ett helt dygn fick jag vara där för mig själv, innan även hon dyker upp där. Känslan är den samma. Varje gång jag ser hennes bild blir jag påmind. Bilderna är samma som när jag själv fann henne för 1.5 år sen, förutom två. Två kort tagna speciellt för mig. Det skär genom kroppen varje gång.

Någonting jag önskar att jag drömde.

Sent på midsommarafton blev jag varse om att jag lever, när min själ och min tro brutalt slets i bitar. När min själ blev sparkad på och trampad på, och sen tilläts ligga där. Det var där och då, efter att jag sprungit efter min älskade och tillika min sambo i bara strumporna i regnet efter att genom fönstret sett henne med bestämda steg vandra bortåt, som hon skrek åt mig att det är slut mellan oss, att nu skiter hon i allting. Kort därefter kom hennes mamma och hämtade henne och kvar stod jag i regnet i sommarnatten, med ett hus vi hade hyrt vid havet, fullt av dansande vänner, mest hennes vänner. Aldrig har jag känt mig mer ensam. Aldrig har jag haft en så stor önskan om att det som nyss hände, bara var en dröm.

Fram tills den punkten och ett år bakåt var min uppfattning att jag hade hittat hem. Jag hade funnit min partner in crime, jag älskade henne över allt annat och hon älskade mig. Livet var underbart och bara 4 veckor tidigare hade vi egentligen köpt vårt drömhus.

Aldrig tidigare hade jag älskat en kvinna som jag älskade henne. Aldrig hade jag heller offrat mig mentalt för någon som jag gjorde med henne. Vi satsade allt vi hade för varandra och tillsammans lät vi tankarna och drömmarna ta sina egna vägar och föreställningarna om hur vårt liv tillsammans skulle se ut etsade sig fast i hela min kropp. Kursen var lagd. Rodret var fast. Det var detta vi ville. Det var detta som gällde.

Aldrig tidigare har jag blivit övergiven på ett sådant sätt. Aldrig trodde jag att någon jag trott på mer än livet i sig självt, som jag gjort allt som stått i min makt för, skulle skrika åt mig att det var slut, ute i regnet på en midsommarnatt, inför alla våra vänner, och sen åka där ifrån. Jag trodde det var något som bara hände när man var ung. Inte hade jag föreställningen om att jag skulle få uppleva det med den person jag trodde jag var närmast, en natt när jag var 30+.

Det är en märklig känsla som återstår. Plötsligt vet jag inte om jag drömmer eller ej. Det är svårt att föreställa sig hur något som varit så äkta plötsligt blivit så oäkta. Hur något som varit så sant plötsligt blivit så falskt. Hur allt som var så verkligt plötsligt inte längre betyder någonting. Det är svårt att få grepp om hur två människor som stått varandra så nära över någon dag kan vara så långt ifrån varandra. Jag känner mig lurad men jag vet inte av vem. Har jag lurat mig själv när jag tillät mig att tro? Har jag lurat mig själv som inte tillät mig att se något jag inte såg? Har hon lurat mig att tro på något som inte fanns?

Jag släppte mig helt fri och lät mig falla. Falla in i något som jag trodde var det som skulle bli fortsättningen på mitt liv. Ingenting runt omkring var lika viktigt längre. Det var hon, hennes familj och hur vi skulle bygga vår framtid. Det var det enda som var viktigt nu.

Jag känner mig rånad på min kraft, min energi och mitt engagemang. Det som var min investering är nu borta för evigt. Jag känner mig mentalt våldtagen efter att hon fick mig att tro att det vi hade var något unikt, att det var vi för alltid och hur hon fick mig att tro det ända in i den stund hon själv valde att gå. När hon själv kunde ta den enkla vägen ut. Jag känner mig sviken och lemlästad nu när hon inte vill ha någon kontakt med mig alls. Hur har jag blivit förtjänt av denna tortyr? Ändå kan jag inte låta bli att säga att jag älskar henne uti fingerspetsarna.

Tillsammans med denna kvinna skulle jag finna min plats på jorden. Jag skulle bli en del av något och tillsammans skulle livet få en ny innebörd. Jag får nu förlika mig med att så inte är fallet, och att min strävan efter att bli en del av något är något jag får finna på egen hand.

Resan är inte slut. Den har bara börjat…

First

Doh...