Någonting jag önskar att jag drömde.

Sent på midsommarafton blev jag varse om att jag lever, när min själ och min tro brutalt slets i bitar. När min själ blev sparkad på och trampad på, och sen tilläts ligga där. Det var där och då, efter att jag sprungit efter min älskade och tillika min sambo i bara strumporna i regnet efter att genom fönstret sett henne med bestämda steg vandra bortåt, som hon skrek åt mig att det är slut mellan oss, att nu skiter hon i allting. Kort därefter kom hennes mamma och hämtade henne och kvar stod jag i regnet i sommarnatten, med ett hus vi hade hyrt vid havet, fullt av dansande vänner, mest hennes vänner. Aldrig har jag känt mig mer ensam. Aldrig har jag haft en så stor önskan om att det som nyss hände, bara var en dröm.

Fram tills den punkten och ett år bakåt var min uppfattning att jag hade hittat hem. Jag hade funnit min partner in crime, jag älskade henne över allt annat och hon älskade mig. Livet var underbart och bara 4 veckor tidigare hade vi egentligen köpt vårt drömhus.

Aldrig tidigare hade jag älskat en kvinna som jag älskade henne. Aldrig hade jag heller offrat mig mentalt för någon som jag gjorde med henne. Vi satsade allt vi hade för varandra och tillsammans lät vi tankarna och drömmarna ta sina egna vägar och föreställningarna om hur vårt liv tillsammans skulle se ut etsade sig fast i hela min kropp. Kursen var lagd. Rodret var fast. Det var detta vi ville. Det var detta som gällde.

Aldrig tidigare har jag blivit övergiven på ett sådant sätt. Aldrig trodde jag att någon jag trott på mer än livet i sig självt, som jag gjort allt som stått i min makt för, skulle skrika åt mig att det var slut, ute i regnet på en midsommarnatt, inför alla våra vänner, och sen åka där ifrån. Jag trodde det var något som bara hände när man var ung. Inte hade jag föreställningen om att jag skulle få uppleva det med den person jag trodde jag var närmast, en natt när jag var 30+.

Det är en märklig känsla som återstår. Plötsligt vet jag inte om jag drömmer eller ej. Det är svårt att föreställa sig hur något som varit så äkta plötsligt blivit så oäkta. Hur något som varit så sant plötsligt blivit så falskt. Hur allt som var så verkligt plötsligt inte längre betyder någonting. Det är svårt att få grepp om hur två människor som stått varandra så nära över någon dag kan vara så långt ifrån varandra. Jag känner mig lurad men jag vet inte av vem. Har jag lurat mig själv när jag tillät mig att tro? Har jag lurat mig själv som inte tillät mig att se något jag inte såg? Har hon lurat mig att tro på något som inte fanns?

Jag släppte mig helt fri och lät mig falla. Falla in i något som jag trodde var det som skulle bli fortsättningen på mitt liv. Ingenting runt omkring var lika viktigt längre. Det var hon, hennes familj och hur vi skulle bygga vår framtid. Det var det enda som var viktigt nu.

Jag känner mig rånad på min kraft, min energi och mitt engagemang. Det som var min investering är nu borta för evigt. Jag känner mig mentalt våldtagen efter att hon fick mig att tro att det vi hade var något unikt, att det var vi för alltid och hur hon fick mig att tro det ända in i den stund hon själv valde att gå. När hon själv kunde ta den enkla vägen ut. Jag känner mig sviken och lemlästad nu när hon inte vill ha någon kontakt med mig alls. Hur har jag blivit förtjänt av denna tortyr? Ändå kan jag inte låta bli att säga att jag älskar henne uti fingerspetsarna.

Tillsammans med denna kvinna skulle jag finna min plats på jorden. Jag skulle bli en del av något och tillsammans skulle livet få en ny innebörd. Jag får nu förlika mig med att så inte är fallet, och att min strävan efter att bli en del av något är något jag får finna på egen hand.

Resan är inte slut. Den har bara börjat…

First

Doh...