Många dagar har nu passerat. Har det blivit lättare? Frågorna hopar sig. Tankarna trängs. Det finns nog mer frågetecken och funderingar än vad som någonsin funnits.

Livet sägs hänga ihop utav tre huvudsakliga beståndsdelar. Kärleken och relationen, yrkeslivet och karriären samt intressena och hobbyna. Tillsammans bildar de livets triangel. Det är här helheten uppstår. Det är också dessa tre delar som gör att vi får balans och i våra liv och att vi orkar ta oss upp om något utav dessa delar går nerför.

Jag vs mina tre plan är alla tre stora frågetecken. Bortsprungen, viljse och förvirrat. Det gick så himla fort. På bara något år förändrades allt. Jag satsade på kärleken och den gick åt helvete. Jag har valt ett yrkesliv som jag trodde på och som var kul. Det enda jag önskade var egentligen kunna driva och förverkliga mina idéer, allt utan egentlig akademisk bakgrund. Idag saknar jag engagemang. Idag känns det helt enkelt tomt. Nu vill jag göra något annat, och framför allt vill jag vara något och ha en grund att stå på. Och intresseområdena. Jag har kommit att inse att ett av de stora intressena jag trodde jag hade kanske egentligen inte var ett intresseområde i sig. Kanske var det bara något jag gjorde för att finna en identitet och en plats i en grupp. En grupp som jag nu inte längre vill vara en del utav, för det är helt enkelt fel grupp för mig. Det leder till att jag beblandar mig med människor som nästan går i klinch med vem jag vill bli och hur jag vill bli sedd, och kanske rent av hur hur jag mår. Kort och gott så känner jag mig väldigt vilsen, och nu vid 30-sträcket känner jag plötsligt en saknad över sånt jag valt bort, chanser jag aldrig tog, resor jag inte gjort, ett studieliv jag inte tagit och undrar egentligen vad de senaste 5-10 åren egentligen har gett mig. Egentligen.

Det behövs en nystart och det börjar verkligen bli hög tid för det. I höst ska jag banne mig in på en skola.

Smärta i olika former och smaker.

Det är tio år sen det tog slut med min första kärlek. Kanske är det så att trots att den inte hade förutsättningarna ändå på ett sätt var den största. Kanske just för att hon gav mig den respekt jag förtjänade. Kanske för att jag aldrig någonsin blev obetydlig.

När helgerna närmade sig och kvällarna infann sig ökade pulsen och ångesten slog till. Doften från hennes hår och känslan av hennes sammetslena kropp satt kvar som minnen från igår, fast att det hade gått flera månader. Det var vid dessa tillfällen det inte gick att låta bli att tänka på hur hon en dag skulle bli någon annans. Så kom då en av dessa dagar, något år efter att hon hade lämnat mig, dök hon upp på puben där jag brukade vara och kysste en annan kille. Jag försökte verka oberörd och se åt ett annat håll, men det skar som ett svärd genom hjärtat att se det i dess mest konkreta form, att det som en gång var ditt och ingen annans, fast än du älskar henne än inte längre är det. Känslan går bara inte att beskriva.

9 år senare träffade jag så kvinnan som på allvar skulle fånga alla mina sinnen och ta dem till en nivå som överträffade denna första kärlek. Det är skrämmande. Är det så lång tid det ska behöva ta? Jag vågar knappt tänka denna tanke, nu när även detta kommit till ett slut. Jag känner mig så dränerad på energi. All form av socialt umgänge som jag så ofta tyckte var kul är nu både ansträngande och svårt.

Nu har det snart gått tre månader sen det tog slut mellan oss. För att kunna gå vidare och fortsätta tro och hoppas betalade jag då för ett medlemskap på en dejtingsite. I ett helt dygn fick jag vara där för mig själv, innan även hon dyker upp där. Känslan är den samma. Varje gång jag ser hennes bild blir jag påmind. Bilderna är samma som när jag själv fann henne för 1.5 år sen, förutom två. Två kort tagna speciellt för mig. Det skär genom kroppen varje gång.