Smärta i olika former och smaker.

Det är tio år sen det tog slut med min första kärlek. Kanske är det så att trots att den inte hade förutsättningarna ändå på ett sätt var den största. Kanske just för att hon gav mig den respekt jag förtjänade. Kanske för att jag aldrig någonsin blev obetydlig.

När helgerna närmade sig och kvällarna infann sig ökade pulsen och ångesten slog till. Doften från hennes hår och känslan av hennes sammetslena kropp satt kvar som minnen från igår, fast att det hade gått flera månader. Det var vid dessa tillfällen det inte gick att låta bli att tänka på hur hon en dag skulle bli någon annans. Så kom då en av dessa dagar, något år efter att hon hade lämnat mig, dök hon upp på puben där jag brukade vara och kysste en annan kille. Jag försökte verka oberörd och se åt ett annat håll, men det skar som ett svärd genom hjärtat att se det i dess mest konkreta form, att det som en gång var ditt och ingen annans, fast än du älskar henne än inte längre är det. Känslan går bara inte att beskriva.

9 år senare träffade jag så kvinnan som på allvar skulle fånga alla mina sinnen och ta dem till en nivå som överträffade denna första kärlek. Det är skrämmande. Är det så lång tid det ska behöva ta? Jag vågar knappt tänka denna tanke, nu när även detta kommit till ett slut. Jag känner mig så dränerad på energi. All form av socialt umgänge som jag så ofta tyckte var kul är nu både ansträngande och svårt.

Nu har det snart gått tre månader sen det tog slut mellan oss. För att kunna gå vidare och fortsätta tro och hoppas betalade jag då för ett medlemskap på en dejtingsite. I ett helt dygn fick jag vara där för mig själv, innan även hon dyker upp där. Känslan är den samma. Varje gång jag ser hennes bild blir jag påmind. Bilderna är samma som när jag själv fann henne för 1.5 år sen, förutom två. Två kort tagna speciellt för mig. Det skär genom kroppen varje gång.